#StödOss

Stöd oss

Engagera dig

Det viktigaste avtalet någonsin för att skydda våra hav förhandlas just nu fram inom FN. Sveriges regering, med en miljöminister som tidigare skrivit böcker om krisen i våra hav och en utrikesminister med ett starkt miljöengagemang, borde vara en stark röst för att avtalet blir så bra som möjligt. Men hittills har Sveriges position varit förvånansvärt återhållsam, skriver Frode Pleym och Frida Bengtsson, Greenpeace.

Paradise Bay in the Antarctic. © Paul Hilton / Greenpeace

På måndagen den 25 mars börjar nästa förhandlingsrunda för ett kommande FN-avtal –”ett Parisavtal för haven” – som ska skydda livet i havet genom att stänga stora luckor i dagens regelverk. Till skillnad från andra progressiva länder har Sverige varit passivt och blygsamt i sina ambitioner för att nå ett bra resultat i dessa förhandlingar. Detta måste förändras.

Livet i havet är under hård tryck från mänskliga aktiviteter. Klimatförändringar, övergödning, havsförsurning, destruktivt överfiske och plastföroreningar är några exempel. Utöver det finns ett nytt hot från storskalig gruvdrift på den känsliga djuphavsbotten – där tillstånd redan börjat ges ut.

Forskare har föreslagit konkreta steg hur vi bör bekämpa och omvända dessa trender. Det viktigaste är skapandet av ett stort nätverk av marina skyddade områden där mänskliga aktiviteter är begränsade eller helt förbjudna. Ett sådant nätverk kommer kunna leda till att livet i havet återhämtar sig. Med positiva effekter som en ökad artrikedom, motståndskraft för klimatförändringar och en ökad förmåga att absorbera växthusgaser.

Det finns redan en stark global politisk ambition att se till att detta kommer till stånd:

  • FN:s konvention om biologisk mångfald (CBD) kräver att 10 procent av havet skyddas till 2020 och förväntas ha krav om 30 procent skydd för nästa period (2021–2030).
  • FN:s hållbarhetsmål (Agenda 2030 för hållbar utveckling) dikterar att 10 procent av havet ska skyddas till 2020.
  • Internationella naturvårdsunionen (IUCN) enades 2016 om en resolution om att skydda 30 procent av havet i strikt skyddade områden till 2030.

Men trots detta skyddas i dag mindre än 1 procent av internationellt vatten – långt ifrån forskarnas rekommendation på minst 30 procent. En stor anledning är ett svagt och splittrat regelverk. För att adressera detta har FN tagit initiativ till ett ”avtal om skydd av marin biologisk mångfald i områden utanför nationell jurisdiktion”. Förhandlingar för avtalet inleddes i september i fjol, och man hoppas att vara klar med processen under 2020.

Men om detta ska innebära en verklig förbättring måste avtalet leda till följande:

  • En skyndsam global process för inrättandet av marina skyddade områden med ett tydligt ramverk.
  • Ett juridiskt bindande avtal, som ger FN:s medlemsländer en tydlig skyldighet att se till att dessa områden respekteras av samtliga aktörer under deras nationella kontroll.

Det finns en minoritet av stater som motsätter sig dessa ambitioner. De inkluderar två länder i vårt närområde – Norge och Island, som argumenterar för att bibehålla existerande system, så att avtalet endast skulle vara rådgivande. Ungefär som om miljöbalken bara skulle fastställa att det inte är önskvärt att dumpa kvicksilver i dricksvatten, men inte införa ett förbud eller utdöma ett straff om så sker.

Som en EU-medlem håller Sverige sig till EU:s position. EU har än så länge varit en tydlig röst för ett starkt avtal tillsammans med länder från Afrika och Stilla Havet, men som i alla förhandlingar vet vi att ambitionerna sänks ju närmare vi kommer. Sverige måste förhindra detta under förhandlingarna, genom diplomatisk arbete och tydlighet däremellan. Flera progressiva länder har tagit steg i denna riktning:

  • Storbritannien har gått ut med uppmaningen att ”en tredjedel av världshaven skyddas till 2030”, och har föreslagit att regeringen ska arbeta för ett ”Parisavtal för havet” och specifikt att man ”välkomnar bilateral diplomati med Norge”.
  • Tyskland har gjort tydligt att regeringen ska arbeta för ”införandet av ett internationellt juridiskt bindande avtal, som ska möjliggöra att 30 procent av globala marina områden avsätts under skydd till 2030”.

Sverige å andra sidan har varit mycket mer passivt. Förhandlingarna den 25 mars kan utmynna i en tidig variant av slutlig text. Samtidigt pågår diskussioner inom EU om hur unionen ska positionera sig. Om vi ska uppnå ett bra avtal, måste svenska regeringen bli mycket mer aktiv. Vi vill se följande steg från svensk regerings sida:

  • Att Sveriges regering, liksom Storbritanniens, ger en tydlig signal om att Sverige anser att det ska skapas ett storskaligt nätverk av marina reservat (30 procent till 2030).
  • Att Sveriges regering börjar verka för ett starkt havsavtal under FN, som inkluderar bindande regelverk, och ett robust institutionellt ramverk.
  • Konkreta diplomatiska ansträngningar, inte minst mot Norge och Island, i syfte att påverka deras position i riktning för ett stöd av den starkare varianten av FN:s havsavtal.
  • Konkreta ansträngningar inom EU-förhandlingarna för att ytterligare stärka EU:s position.

Våra hav är i kris. Vi har ingen tid att förlora, och vi har absolut inte råd med ett svagt och urvattnat havsavtal när medlemsländernas pennor sätts mot pappret i FN nästa år. Inför det har Sveriges regering en viktig roll att spela.

Kontakt

Sverigechef Greenpeace
Frode Pleym
frode.pleym@greenpeace.org
+46 (0)70 728 04 47

Ansvarig för havsmiljöfrågor
Frida Bengtsson
frida.bengtsson@greenpeace.org
+46 (0)70 652 74 20

Debattartikel publicerad i Svenska dagbladet: https://www.svd.se/vara-hav-ar-i-kris–de-behover-ett-parisavtal